Nya tankar - äldre inlägg

För ett tag sedan skrev jag bland annat så här:

* Skolans dagar som en plats där man finner kunskap, som en begränsad värld, är över. Den framtida skolan är över hela planeten. Skolans uppgift är inte längre att äga och sprida kunskap. Den är att inspirera till nya kunskaper, till ett fortsatt kunskapssökande. I detta ingår att ett individuellt lärande leder till ett gemensamt mål, trots att vägen dit ser olika ut för olika personer. Något som anses vara väldigt viktigt för lärande i vår tid är förmågan att själv lära sig, förmågan att inspirera andra till att själva lära sig och förmågan att vara till stöd för dem som lär sig, att vara ambitiös i sin stöttning.

* Människor är kunniga och kreativa och älskar att lära sig! (Oavsett vilka deras grundförutsättningar är.)

Frågan är hur väl vi tar vara på det...

Lyckas vi ta vara på allas kunskaper? Lyckas vi få alla att känna att de har något att tillföra? Lyckas vi inspirera alla? Svaret är givetvis självklart. Det gör vi inte.

Min fråga blir i stället: Hur gör man för att svara ja på ovanstående frågor?

Nu har jag funderat lite till... I korthet ligger det ju till så här: Vi ska inspirera våra elever, som är individer, och få dem att känna sig delaktiga samtidigt som vi ska få dem att nå ett gemensamt mål. Vi ska hjälpa dem till ett kritiskt tänkande och att hantera den enorma mängd information som finns tillgänglig, både genom att tänka kritiskt och förkasta sådant som rimligtvis inte är sant eller tillförlitligt och genom att ta till sig den kunskap de behöver. Vi ska rusta dem för en okänd framtid.

Är det kanske så att vi måste titta mer på gemensamma mål utifrån kunskap om hur man skaffar kunskap, snarare än "utantillkunskaper" om det aktuella ämnesområdet? Det vill säga titta mer på vilka verktyg vi förser dem med än med vilka kunskaper. Och om jag inte minns helt fel har jag läst någonstans att kunskap är irrelevant så länge den inte finns i ett för eleven relevant sammanhang...

En jämförelse: Jag undervisar elever i franska, ett språk som man inte möter överallt omkring sig på samma sätt som engelska. Ska mitt gemensamma mål vara att se till att utrusta dem med ett ordförråd eller med kunskaper om hur de själva ska bära sig åt för att skaffa sitt eget ordförråd den dagen de behöver det? Ska målet vara att se till att de kan rabbla glosor och alla oregelbundna verb i alla former eller se till att de vet hur de ska hantera ordbok och grammatik för att själva bena ut det när behovet uppstår? Det tål att tänkas på. Självklart är det inte så enkelt att det ena går att ställa mot det andra, men det blir en intressant utgångspunkt för en diskussion. :-)

Vi arbetar som sagt var med individer... För vissa är det oerhört relevant att veta alla ord för olika familjemedlemmar och släktingar, för andra är det relevant med ord som handlar om djur och natur. Sedan är det ju självklart att man också behöver kunna vissa saker som inte bara berör den enskilda personen...

Kan elev A lära sig massor av exempelvis glosor och verb utantill tycker jag att det är bra. Det underlättar för en god kommunikation här och nu. Dock är det begränsade kunskaper om inte eleven har verktyg med sig för att hantera framtida kunskapsbehov.

Har elev B svårt att lära sig dessa kunskaper utantill, men vet hur han / hon lär sig och hur ord och grammatik ska hanteras, är ju det också bra. Då finns verktygen, även om kunskaperna just nu är begränsade.

Om sedan elev C knappt lär sig varken glosor eller verb och heller inte klarar att hantera ordbok och grammatik, då blir det problematiskt eftersom varken kunskaper eller verktyg finns.

Min syn på vad som borde vara det gemensamma målet är: Eleverna ska ha sådana kunskaper att de klarar sig alldeles utmärkt den dagen de inte kan be mig om hjälp.

Vad säger ni andra?