Vi var på föreläsning idag. Stavros Louca berättade engagerat och engagerande om lärarjobbet. Om en lärares uppgift som inspiratör, visionsskapare och ledare. Med hjälp av teknikens under. Om jag snabbt ska analysera hans föreläsning måste jag säga att jag tycker att han har rätt på alla punkter... Men...
Hans berättelse utgår från en verklighet någon annanstans. En verklighet som i dagsläget inte är vår. Den utgår från att elever har valt att engagera sig i hans ämne redan innan de har mötts. Den utgår från att han har fått mer tid med sina elever än den vanliga läroplansstadgade tiden. (Dock ska inte förnekas att han har haft andra svårigheter att ta hänsyn till.)
Nu när vi inte har samma förutsättningar måste vi tänka till lite mer. Kan vi lyckas med det han pratar om trots våra olika förutsättningar? Kan vi göra det med hjälp av datorer? Jag säger ja. Det kan man göra exempelvis genom att låta elever göra en del uppgifter på digital väg. Uppgifter som känns tillräckligt relevanta och intressanta för att frivilligt utföras på icke skoltid. Uppgifter som kan skickas in för feedback när behovet uppstår och besvaras så snart tillfälle ges. Uppgifter som därmed kan individualiseras fullt ut och ge eleven möjlighet att maximera sin förmåga.
Oj, vad fint det där lät. Men, faktum kvarstår. Jag tror att det skulle kunna fungera. Fel, jag är säker på att det skulle fungera. Så vad hindrar oss? Kan det vara en känsla av att inte behärska medier eller metoder i tillräcklig grad? Om att vi inte vill utforska det okända när vi har så nära till det trygga och invanda? Om att vi gör det större än det behöver vara? Jag tror att det räcker med att börja. Att börja och sedan utveckla arbetet ett steg i taget. Att komma ihåg att Rom inte byggdes på en dag, men oj! vad bra det blev!
Nu ska jag läsa en bok för min son. En vanlig, hederlig pappersbok.
(En sådan som får läsas även under start och landning...)
tisdag 23 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar